Det var rim och reson

På lappen packa det står
ja, det är sådant man gör i tider av vår.
Det är påsk och det är hem, ljuva hem
till Borås anländer jag imorgon vid fem!

Det är så mycket att göra
lappen mitt liv fortsätter att framåt föra.
Nåja, åtminstone försök till framåt
självdisciplin har jag alltid haft - not.

Det står prov, det står kontrakt,
det står nummer, det står nagellack.
Kunskapstest på Internet är ju käckt
men har ni då hört om ett kontrakt så fräckt?

En spindel precis på mitt ben
en flytt för mitt sinne så len
Jag ogillar att vänta
men nu har jag äntligen fått min ränta!

För vad var då syftet med dessa rim?
Jo, jag ville att min lycka skulle fastna som superlim
och jag har hört att med en dikt
sitter memoreringen lättare perfekt

Jag känner mig lyckligt sund.
Jag har fått lägenhet i Lund!

Ytterligare ett år

Sjutton, noll, tre, tjugonio. 170329. Jag kan fortfarande höra din röst. Tydlig, skarp, bestämd. Precis som resten av dig.

Det är inte som att jag inte gråter.
Det är inte som att jag inte skriker.
Det är inte som att jag inte värker.
Det är inte som att jag inte saknar.
Det är inte som att jag inte längtar efter dig.

Men det är inte som innan. Det finns dagar när jag glömmer bort att jag inte möter dig när jag kommer hem, dagar när jag glömmer bort att du inte svarar i telefon, dagar när jag glömmer bort att du inte är här längre.

Jag vänder mig fortfarande om efter doften av din parfym, blir arg när den bärs av någon annan. Jag glömmer att det har gått år sedan jag träffade dig sist, år sedan du sist pratade med mig, år sedan du var här. Kan fortfarande slås av att jag inte vet hur det är att leva utan dig, slås av att jag inte kommer kunna ringa dig senare.

Jag vill att du ska vara arg på mig, vill att du ska klaga över att jag inte sett att du städat. Jag vill att du ska väcka mig med radion på högsta nivå. Jag vill att du ska kalla din törst ett tydligt diabetestecken. Jag vill att du ska se din förkylning som influensa. Jag vill att du ska bli arg på mig för att jag inte tar dig seriöst. Jag vill att du är där när jag kommer hem.

Jag vill fira din födelsedag. Jag ville väcka dig på sängen med kaffe och tårta. Jag vill ha dig här. Jag saknar dig, har en handskriven lapp uppsatt på väggen, läser din prydliga skrivstil, ler och älskar dig lika mycket nu som innan.

http://www.youtube.com/watch?v=mjtzdummdCA

Mitt liv som groupie

Det blir ju så mycket roligare att ha lite groupievarning stämplad i pannan när man faktiskt kan göra något av det. Som att se på TV till exempel. Som att sporadiskt ha på TV:n för att avslappnat blicka mot den och se sin gamla hyresvärd säga något. I rutan. Helt sanslöst coolt. En numera TV-kändis har pratat med mig när min hals var bredare än mitt huvud. När jag på en vardagseftermiddag tittade på tecknad film iklädd pyjamas har en TV-kändis varit i mitt vardagsrum. Det är ju onekligen coolt. Lite illa, mycket coolt.

På måndag ska jag kolla på SVT 1 klockan 20.00 för att se vad Håvard har att säga om det norska kungahuset. Sådant kan han minsann, min Håvard. Sköta kaktusar kan han mindre bra. Men så kan man ju inte vara bra på allt. Min hyresvärd kan inte allt, men han kan mycket.

Man är ju så himla

Man är ju så himla artig. Det är sol, vår i luften, vårjackor på alla utom mig, hål i mina sneakers som jag inte vet när de gick från nya att vara nya till att vara utslitna, det är utomhusserveringar och det mesta är på topp.

För det mesta är jag inte konfliktsökande, snarare konflikträdd. Men inte idag. Jag hade behövt skrika. Lite mer. För skrikit har jag nästan gjort. Jag har höjt rösten. Hade behövt ödsla energi på att få hoppa upp och ner. Hade fått låta något vara mottagare av svingande armar. För jag är arg. Men annars är det på topp.

Bortsett från att jag är arg och inte vet vad jag ska göra av det.

Man kanske skulle göra någon film och få Konstfack att betala för den. Jag har hört att vandalism och ilska är kultur. Kanske skulle se till att fixa mig lite inkomstgaranti - om den inte blivit borttagen än.

Jag är arg och jag ägnar mig åt att skriva ett blogginlägg. Det är ju sanslöst att det mest hårdhänta jag kan frammana är lite extra högljudda knapptryckningar på tangentbordet.

Lite stolhet och lite fördom - men inte nöjd?

Det stack till. Något träffade kanten av mitt synfält. Lamslog mig med en gräslig färg och fällde mig för ett ögonblicksverk. Men jag tog mig upp - mycket för att jag aldrig hann falla. Tog mig upp från ett bildligt fall och såg orsaken till det igen. Lät mina pupiller konfronteras med en axelremsväska hängandes på en klasskompis axel. Tog ett djupt andetag, lämnade klassrummet med min österrikiska tygväska med en sonett av Mozart som tryck. Jag vände mig inte om.

Idag var väskan med det gulröda märket där igen. Nu är jag uppe i tre. Och jag räknar flitigt.

Tre SSU:are i min klass. (Nu skulle jag kunna skriva något om att uppenbarligen hela deras medlemsantal finns i min klass - men det gör jag inte.)

För att nyansera det ska jag säga att jag tycker alla tre är väldigt trevliga och inte alls faller in i mitt fördomsmönster som grå, halvbittra och barn till fackligt aktiva. Men så ligger ju min rika pappas VISA-kort nära mitt hjärta, min yacht är välförankrad vid en kust vid Medelhavet och etagevåningen i Stockholm väntar på mig.

Det är ju kul när politik faktiskt handlar om åsikter.

Nu ska jag plugga marknadsekonomins win-winsystem. Och jag ska fundera över vad SSU:arna funderar på när de läser samma sak.

Vi kommer nog hem ändå

"Jag frågade ombudsmannen vart vi skulle denna gången och drog en lättnadens suck när svaret var Älvsjö och inte Stockholm. Äntligen slutar de koncentrera allt runt den där delen av landet. Men nu var jag ute på en promenad och vad ser jag? Jo, tunnelbana. Det är förskräckligt."

Skåne är ett mysigt distrikt. Det blir än trevligare när man sitter i en bil man själv inte kör och på något sätt ska ta sig ut ur Stockholm men kör åt fel håll och kommer på sig själv med att rulla norrut. Det är än trevligare när man sitter i baksätet och hör hur framsätet ringer ombudsmannen och lite förfärat säger "vi kommer inte ut" varpå ombudsmannen med sina lugna skånska stämma svarar "det finns en GPS". Det blir som bäst när GPS:en uppenbarligen tycker att man är i Malmö när man försöker ta sig ut från huvudstaden.

Annars har jag delat rum med norrlänningar, lyssnat på tja, ni vet, statsministern och sådant man gör en vanlig helg i mars. Jag har en hängt i en hotellobby och kommit på mig själv med att stirra lite väl mycket på en man som jag funderade på om jag kände. Det gjorde jag inte. Det var Kalle Moraeus. Sedan såg jag dubbelt. Det var tvillingarna Rongedal. Körslaget, konstaterade en TV-insatt hallänning. Team Orsa spelade gitarr och sjöng i sofforna när deras körledare gått. Only in Älvsjö som man nästan säger.

I MUF är det standard att som första grej efter namn fråga om varifrån man kommer. Då svarar man inte Ulricehamn som i vanlig ordning för att man skulle vara född och uppvuxen där, nej, man svarar Södra Älvsborg för att en MUF:are känner Sverige genom distrikt och inte genom städer. Det här har under det senaste halvåret gett mig lite bekymmer. Men i helgen bestämde jag mig för att erkänna mig som medlem i Skåne. Det var trots allt de som betalade mitt stockholmska uppehälle, tänkte jag. Frågan kom.
- Så varifrån kommer du?
- Skåne, du då?
- Oj, det hörs verkligen inte.

Det var ju onekligen positivt. Men i fortsättningen behåller jag ett "nu" på slutet mitt svar. Det blir lite mer nyanserat och dialektförklarande. "Skåne nu, du då?"

Men skåningar trivs i Skåne. Och det gör jag. Nu. Här finns Snödroppar och Krokus i rabatter och marken är snöfri. Nu. Marken är snöfri nu. Jag är från Skåne nu. Jag lägger till ett nu på något som uttrycker ett då. Det är lite förvirrande. Men vi klarar oss nog ändå

Dagens

Nog för att jag borde ha haft tid att skriva något kreativt. Nog för att mina fingrar har skrikit lite smått efter att få göra tangentbord till ord, till meningar. Nog för att det finns saker att skriva om.

Så gör man det bara inte alltid. Det blir ingen dagens outfitbild. Det blir ingen referens till vilket sorts te jag har druckit idag. Det blir ingen uppradning över vilka jag träffat och vilka jag ska träffa inom de närmaste timmarna. Det blir det förmodligen aldrig i den här bloggen. Min nisch är att skriva om sådant som inte säljer.

Däremot blir det en liten segerdans och allsång på egen hand när jag i min mest folkliga sångröst sjunger om hur Mälarens kärlek till havet blir en blandning av sött och salt och om hur jag alltid kommer ha Stockholm i mitt hjärta hur lite jag än känner staden egentligen. Imorgon åker jag till Stockholm och till distriktsforum för att lyssna på tja, Ulf Adelsohn och Rajraj bland andra.

I'm still standing

Skrev tentan, övervägde att illustrera tentauppgifterna med lite tecknade gubbar, men valde att låta kreativiteten ta formen av att sitta och stirra rakt ner i pappret istället. I en timme. Stirrar man tillräckligt länge måste man ju någon gång komma på hur man man räknar ut optimal kvantitet. En timme räckte inte. Men några andra uppgifter löste jag.

Nu tänkte jag återuppta mitt liv igen. Eller ni vet, beställa kurslitteraturen till kursen som börjar på onsdag. Eller diska. Eller städa. Eller tvätta. Eller gå på tentafest och göra mitt bästa för att inte somna.

När kändisen är värd

I fortsättningen ska jag se Google som min bästa vän. Eller åtminstone som en av mina bästa sådana. Inte för att klaga på mina nuvarande hyresvärdar, de är vansinnigt trevliga, tillmötesgående och andra positivt värdeladdade ord man kan använda för att visa att man uppskattar dem. Men de slår inte hyresvärden från Oslo.

Håvard.

Vi bodde på femte våningen i ett småläskigt område. Det fanns ingen hiss och det var standard att ha hjärtklappning i samband med att man kom in genom lägenhetsdörren. Vi hade ett nyrenoverat kök och en nyrenoverad toalett, men vardagsrummet hade en läckande dörr och en halvvissen kaktus jämte en vinglig bokhylla. Det nyrenoverade köket hade snedtak och där taket var som lägst fanns det köksbänkar som var näst intill omöjliga att komma åt. Den nyrenoverade toaletten hade en dusch med duschdörr ett tag - det vill säga till dess att den föll, föll rakt ner på golvet. Den nyrenoverade toaletten hade en toalettstol i vanlig ordning - vanlig ordning till dess att man lyfte på locket och hittade ett Wu tan clanklistermärke på insidan av det. Det var Norge, tänkte vi.

Om jag hade utnyttjat min vänskap med Google lite mer vid den tidpunkten hade jag kunnat veta att killen som då och då ringde på vår dörrklocka för att hämta sin post var känd. Vår hyresvärd är uppenbarligen bioaktuell. Eller förlåt, kinoaktuell. En kändis och jag har haft sms-kontakt om vaskemaskinen vår.

Nåja.

När fokus trots allt blir fel

Jag tycker att energidryck är gott. Uppenbarligen är inte det bland det nyttigaste man kan dricka, vilket på något sätt känns rätt väntat. Men när man pluggar inför tentor är det så gott som ett krav att man ska dricka energidryck till dess att hjärtat slår dubbla slag. Det gäller att vara optimist.

Inatt drömde jag inte om någon matte, vilket skulle kunna tolkas som att jag pluggade alldeles för lite igår och gjorde en fruktansvärt dålig felprioritering i att vara låtsaskulturell och se Trollkarlen från Oz, vinka ovanligt groupieaktigt åt Tim som satt med i orkestern, applådera lite väl frenetiskt när man inser att killen med smeknamnet "Lillen" har en oproportionerligt dov stämma och bli nyskapande tinnitusbedövad efter ett trumpetspelande i örat. Eller så kan man tolka det som att jag har lite mindre ångest ju färre dagar det är kvar till tentan ska skrivas.

Eller så kan man börja fundera över varför jag istället för mikroekonomi nu drömde om Kamratposten. Tidningen man läste när man var 11 år och som vid ett tillfälle hade ett ovanligt informativt reportage om hur det går till på reningsverk där man fick följa Bosse Bajskorvs öde. Based on a true story liksom. Men inatt drömde jag inte om Bosse Bajskorv (det får ju finnas gränser) utan om någon frågesida där man som namnet antyder kunde ställa frågor.

Men kan hända att det här med att vara hemma i Ulricehamn, staden med de centralt belägna mångmiljonvillorna med en kombinerad sjö- och reningsverksutsikt, ledde till en nostalgitripp till KP. Men vem är väl jag att försöka tolka mina drömmar utifrån läckande reningsverk?

Räkna med bråk på nätterna

I torsdags ringde väckarklockan som alltid vid en tid då jag helst hade velat fortsätta sova. Klockan ringer, handen sträcks ut för att trycka på snoozknappen och allt är precis som vanligt till dess att första tanken blir tydlig.

"Bara ett tal till."

"Bara ett tal till." Inte "ett tag till", inte "bara lite till", inte "bara lite mer sömn". Nej, min första tanke en torsdagsmorgon är "bara ett tal till". Jag drömmer att jag räknar matte. Jag drömmer att räknar jämvikt, elasticitet och marginalkostnad och bara ska göra ett tal till innan jag går upp.

Det är ju inte okej.

Som för att kompensera för att mikroekonomi uppenbarligen är min huvudsakliga sysselsättning även i ovaket tillstånd gick jag på nomineringsstämma idag. Det gäller att planera sina dagar.

Problemlösning

Ni vet hur det är. Internet slutar fungera och solen kunde likväl sluta gå upp. Mitt liv var över och det fanns ingen mer glädje kvar på jorden (nåja). Men problemlösning är bra, sägs det, och jag ringer kundservice. "Förstår precis, men ladda ner det här och installera det så ska det nog gå bra."

Kundservice som jag ringer för att internet inte fungerar uppmanar mig att ladda ner en fil. Från internet.

Grejen med problem är att de är rätt roliga efter att de är lösta.

I Skåne är det såväl barmark som sol. Äntligen börjar området leva upp till sitt rykte som sydländskt. Och plötsligt har jag både internet och sol. Ibland så.

Och jo, jag är än en gång fnittrig över en 20 år äldre gift tvåbarnspappa som dessutom är gay. Jonas Gardell tåls att beundra. "Häromdagen stod jag länge och stirrade mig själv i spegeln när det slog mig - jag är inte alls min typ."